London

Jag har ett riktigt hat/karleks forhallande till London och det borjade egentligen redan forsta gangen jag var dar pa semester for si sa dar 20 ar sedan. Det var forsta riktiga utlandssemestern med familjen och vi bilade fran Sverige till England och tillbaka igen. 2 vuxna och 4 barn i en van med 5 saten. Varmt och svettigt men roligt!

I London stannade vi den gangen i 3 dagar och jag minns att vi var ratt sa hapna over hur stort allting var. For stort for att riktigt fa grepp om. Vi gjorde alla de vanliga turistattraktionerna, Madam Tussauds, Big Ben, Buckingham Palace... Vi hade valdigt roligt men samtidigt hande saker som gjorde att man insag hur annorlunda allt var fran hemma. Bland annat traffade vi pa en ilsken hemlos kvinna som var hog som ett hus och som trodde att jag och min syster skrattade at henne. Det slutade med att hon stod mitt pa Regent Street och skrek at var familj och plockade upp skrap fran en soptunna och kastade pa oss. Vi blev bade shockade och radda! Pa tunnelbanan hade vi ocksa lite problem da min lillasyster som da var runt 9 ar gammal lyckades komma med ett tag som vi andra inte hann med. Pa den tiden hade vi ju inga mobiltelefoner sa det blev full panik ater igen. Dock hade Mariann huvudet med sig och hoppade av vid nasta station dar vi mottes igen.

Nar jag sa var pa vag till Storbrittanien mer an tio ar senare och den gangen som utbytesstudent sa ville jag garna aka till nagot av Universiteten i London och blev valdigt besviken nar jag insag att just vart Universitet inte hade nagot utbyte med dem. Istallet hamnade jag i Cardiff i Wales, ett stalle som jag knappast visste nagonting om och som jag inte alls var sa exalterad over. Hur som haver sa tog jag min resvaska och reste dit i Februari 1999 och blev kar i bade staden och en av dess manliga invanare inom nagon vecka eller sa ;-).

I September 1999 var vi fardiga med vara studier i Cardiff och eftersom Ben hade blivit erbjuden ett jobb i London och jag inte hade nagra andra planer sa flyttade jag helt enkelt med honom dit. Darmed borjade den tuffaste tiden i mitt liv skulle jag vilja pasta. Vi blev vuxna valdigt fort nar vi markte vilket skillnad det var att vara bara vi tva i London fran att ha varit manga studenter som levde ihop i Cardiff. Hela vart sociala natverk var forsvunnet och allt var nytt och lite skrammande. Jag fick jobb pa ett hotell som jag an i dag raknar som det varsta jobbet jag nagonsin haft och med tanke pa att jag en gang i tiden satt och skalade kablar om somrarna sa sager det en del.

Vi insag snart att man maste vara rik for att kunna njuta av livet i London. Allt ar sa dyrt och inte minst boendet da! Vi hyrde en liten lagenhet i Earls Court, en 32 kvm stor etta med kokvra for £850 / manaden (ca 12000 kr). Efter det hade vi nastan inte rad att ata.... Eftersom jag jobbade kvallar och alla helger sa traffades knappast jag och Ben och att lara kanna nya vanner var svart da jag nar jag inte var ledig om kvallarna da alla andra var ute. Ben larde kanna nya vanner pa sitt jobb men aven om jag larde kanna nagra harliga svenskar pa hotellet dar vi jobbade sa jobbade vi ju i skift och var sallan lediga samtidigt. Jag fick alltsa upptacka London sjalv och jag tror det ar darfor jag inte blev sa imponerad av den. Jag kande mig otroligt ensam vilket nastan ar svart att tro i en stad med mer an 8 miljoner invanare. Jag minns att jag ringde Malin i Sverige nar jag stod mitt i Hyde Park eftersom jag var tvungen att prata med nagon och beratta vad jag sag och upplevde.

Nar jag tanker tillbaka pa den har tiden ar den full av angest och en otrolig hemlangtan! Jag kande mig aven som ett misslyckade eftersom alla alltid pratade om hur haftigt det var att jag bodde i London men jag sjalv inte kande nagon gladje over huvudtaget. Efter nagra manader hade jag fatt nog och flyttade hem till Sverige i nagot halvar. Men eftersom det var tufft med forhallande pa distans sa bestamde jag mig for att ge staden och forhallandet en chans till och i October 2000 var jag tillbaks igen. Den har gangen tog jag ett jobb pa ett telefonbolag och larde kanna en grupp tjejer. Vi flyttade aven till Blackheath i ostra London, en pittoresk liten stadsdel dar vi trivdes valdigt bra sa livet i stort kandes bra mycket roligare an forsta omgangen i London.

I Juli 2001 blev Ben erbjuden ett jobb i Bristol och vi var snabba att anta det erbjudandet. For aven om den andra omgangen i London blev battre an den forsta sa insag vi snart att Londonlivet inte var for oss. Det ar egentligen inte sa konstigt att det blev en sadan shock att flytta till London for mig. Aren innan jag flyttade hade jag bott i smastader som Karlskrona och Vaxjo och alltid i narheten eller till och med ihop med en grupp valdigt nara vanner. Konstrasten blev stor i London dar man hela tiden ser nya ansikten och dar hela livet verkar ha antagit en helt ny stressniva. Allt gar snabbt, tagen kommer hela tiden, manniskor stressar snabbt forbi en utan att ens titta upp.

Sedan vi flyttade till Bristol har jag sjalvklart varit London pa besok da och da. Det ar inget stalle jag langtar till men nu nar jag inte bor dar langre har jag mycket lattare att se dess charm. Det AR en haftig stad, en otroligt mangkulturell och levande stad. London ar aven valdigt vackert och allt man kan vilja ha finns att tillga (om man har pengar vill saga ;-)). Jag kan nu njuta av en helg i London. Det ar roligt att tillsammans med Ben besoka alla vara gamla stallen, pubar och parker men trots allt ar vi alltid lika glada nar vi aker darifran igen.

I Mandags var det dags for ett litet London besok igen. Jag var tvungen att aka till Svenska ambassaden for att fornya mitt pass, en resa jag inte var allt for intresserad av att gora. Men faktum ar att det blev en riktig hojdardag! Jag stammde namligen traff med Sara, en svensk kompis som jag jobbade ihop med pa hotellet 1999. Vi har hallt kontakten genom aren men har inte setts pa nastan 8 ar! Hur som helst sa traffades vi vid Baker Street i mandags, kakade lunch ihop och spenderade resten av eftermiddagen ihop ocksa vilket var himla skoj! Sara har bott i London i snart 10 ar men ar nu pa vag hem till Sverige igen. Som hon sa, sa vill hon kunna kopa en lagenhet och sla sig till ro och det kan man inte i London om man inte har valdigt bra med pengar!

Kande jag mig otrygg och liten i London for 9 ar sedan sa har ju inte det forbattrats direkt sedan terroristattackerna i Juli 2005. Tunnelbanan i London ar latt den smidigaste och basta jag har akt med! Tagen kommer hela tiden och man behover sallan vanta mer an nagra minuter. Men sedan 2005 kanner jag mig valdigt obekvam pa tagen. Jag har svart att slappna av och ar hela tiden medveten om att nagot skulle kunna handa. Jag ar inte en speciellt nervos manniska i vanliga fall men i London kanner jag mig otrygg tyvarr.

Som sagt, jag har ett hat/karleks forhallande till London. Jag ar oerhort fascinerad av stallet och har besokt valdigt vackra sma stallen mitt inne i London som kanns som sma oaser nastan och dar man har svart att forsta att man befinner sig i en stor metropol. Men kanslan av otrygghet och stress finns alltid hos mig nar jag ar dar sa jag ar glad att jag inte bor dar langre.