Cardiff

Pa sondag ar det exakt 9 ar sedan jag kom till Cardiff for att plugga sista terminen pa universitetet dar. Jag och Eva, som ocksa pluggade i Kalmar, akte over ihop och fick ta over en av mina kompisars rum i ett hus i Cardiff. Lotta hade pluggat dar under hostterminen och behovde nagon som tog over hennes rum nar hon flyttade hem till Sverige igen.

Sent pa kvallen den tredje Februari 1999 anlande vi (och en svensk tjej till - Therese - som kom fran Vaxjo universitet och som skulle bo pa studenrummen vid Uni) till den gra och slitna busstationen i Cardiff och fick genast tag pa en taxi som tog oss vidare till 'vart' hus pa Amesbury Road. Ett end of terrace i rott tegel som sag riktigt fint ut fran utsidan och dessutom sag det valdigt stort ut! Jag minns att jag hann tanka att det sag mycket battre ut an jag hade trott med tanke pa allt man hort om den Engelska levnadsstandarden!

Vi ringde pa och stod nervosa utanfor och vantade. Det tog evigheter tills dorren oppnades och dar stod Ben. Tank om jag vetat da att det var just han och jag som 9 ar senare skulle bo ihop i Bristol och ha en liten son ihop....

Ben var valdigt nojd over att bo i ett hus fullt av Svenska tjejer!

Hur som helst sa slapptes vi in i huset och gick in i vardagsrummet dar Mark och Gavin satt och hangde i sofforna. Efter att ha gatt igenom huset for att komma till vardagsrummet sa insag jag snabbt att skenet definitit bedragit mig fran utsidan. Huset var otroligt stokigt och slitet!! Eva och jag visades till vara rum och det var da den riktiga shocken satte in tror jag. Mitt rum var pa nedervaningen och var stort med burspraksfonster mot gatan utanfor. Moblerna bestod av ett gammal morkt skrivbord och en gammal garderob i liknande stil. Pa golvet lag en madrass. Jag trodde inte det var sant! Evas rum var i liknande standard men hon hade i alla fall en sang!

Den forsta kvallen satt jag pa min 'sang' och skrev i dagboken Mia hade gett mig innan jag akte. Jag har ofta last det dar forsta dagboksinlagget och tankt att jag onskar att jag da vetat hur bra det skulle bli till slut. For jag vet att jag skrev att jag angrade mig stort, ville hem och langtade otroligt efter min da pojkvan som befann sig i Amerika. Inlagget ar fullt av angest och jag far tillbaka samma kansla varje gang jag laser de dar forsta sidorna i boken.

Den dar forsta kvallen nagra minuter efter att vi sagt god natt knackade det pa dorren och utanfor stod Eva med sin kudde under armen. Hon vagade inte sova dar uppe sjalv eftersom killarna hade nagon vild fest och hon var radd att de skulle bryta sig in i hennes rum.

Forsta helgen vi spenderade i Cardiff blev jag sjuk med halsfluss och lag helt dackad. Man kan saga att det spadde pa kanslan av angest och hemlangtan ratt duktigt. Jag tittade pa precis allt jag sag i Wales, jamforde det med Sverige och Wales forlorade pa precis alla saker!

Men.... det dar halvaret vi var i Cardiff kom att bli ett av de basta i mitt liv som jag ser tillbaka pa med viss melankoli over att det aldrig kommer tillbaka igen. Vi larde snart kanna killarna i huset och blev alla valdigt goda vanner. Det var plugg pa dagarna och fest varenda kvall i huset och eftersom vi dessutom sprang pa Therese och hennes svenska kompisar Viveca och company sa hade vi snart slagits ihop till ett gott gang som tillbringade varenda minut ihop.

Utav oss som bodde i huset blev det tva par, jag och Ben och Viveca och Mark. Vi hamnade ju som sagt i England medans Viveca fick med sig sin Walsare till Skane. Ett lustigt sammantraffande ar ocksa att Viveca, jag och Eva lyckades foda vara forsta barn med 2 veckors mellanrum (pojkar hela bunten!). Vi traffas sa ofta vi har en chans aven om det blir alldeles for sallan nu for tiden! Vi har tappat kontakten med nagra av dem som bodde i huset men har annu sporadisk kontakt med de flesta.

Man kan helt klart saga att det inte var karlek vid forsta ogonkastet med Storbritannien for mig. Men det ar en karlek som vuxit sig valdigt stark med aren och nu trivs jag oerhort bra har. Cardiff kommer alltid ha en valdigt speciell plats i mitt hjarta!

Viv, Ben och Eva (Ben ser alltid sa himla nojd ut med armarna kring tjejer!!)

(observera den vackra kosten vi hade i vart kok... och aven hur otrolgit slitet allt ser ut!)