Uppfostringsmetoder

For nagra dagar sedan sag jag ett valdigt intressant program pa TV - 'Bringing Up Baby'. Det handlade om olika uppfostringsmetoder och ar en serie i fyra delar dar man far folja sex olika familjer som precis fatt barn. Familjerna foljer tre helt olika 'uppfostringsmetoder' och man far folja dem tills barnen ar 3 manader gamla for att se vilken metod som fungera bast.

Familjerna hjalps av tre olika experter inom de olika omradena och varje program avslutas med en diskussion (brak!) mellan dessa tre. Programmet var verkligen intressant och jag har haft svart att slappa det efterrat eftersom en av metoderna var sa extrem att jag blev helt gratfardig. Det var ett sadant program som man helt klart skulle vilja diskutera med nagon efterrat. Speciellt kande jag ater igen att det finns klara skillnader mellan Svenska och Engelska foraldrar och det marker man sa fort barnen ar fodda.

Metoderna var:
50-tals metoden gar ut pa 'rutiner, frisk luft och att visa barnet vem som bestammer redan fran borjan'. Familjerna fick en valdigt strikt rutin med fasta sov-och mattidpunkter. Barnet ska ammas var fjarde timme och ska sova daremellan. Man ska INTE gulla med barnet eller ta upp det nar det skriker utan linda in det i en filt, lagga det i vagnen som stalls i tradgarden och sedan stanga dorren sa att man slipper hora skriken. Experten som hjalpte de tva familjer som foljer den har metoden verkade inte klok i huvudet rent ut sagt. Hon var otroligt strikt och menade att man skammer bort det nyfodda barnet om man kramar det. Usch!

60-tals metoden handlar om att slanga ut alla rutiner och overrosa barnet med karlek. Kritiker till den har metoden menar att alla 60-talister vaxte upp till bortskamda manniskor vilket later absurt! Experten i det har amnet visade familjerna hur man med mycket narhet och varme far trygga och glada barn och jag maste saga att den har metoden var den mest normala och den jag tycker de allra flesta runt mig verkar anvanda sig av. Alltsa.. ingen metod alls utan man tar varje dag for var den dar dar i borjan och sover nar man kan och later barnet styra amningen lite mer.

70-tals metoden var lite mer extrem och mer som Attachment Parenting. Dvs man ska amma barnet nar det vill och helst bara med sig det i en sjal hela tiden. Narhet ar valdigt viktigt med den har metoden och hela familjen ska garna sova i samma sang. Visserligen var experten valdigt sympatisk och metoden var ju valdigt mycket mjukare och mysigare an 50-tals metoden men det var valdigt mycket amningshets med den. En av mammorna hade varit tvungen att ge sitt barn lite tillagg eftersom han inte gick upp i vikt som han skulle och hade fotts med vissa problem. Detta gjorde experten mycket upprord och hon gick pa som om hon tyckte tillagg ar lika med gift. Eftersom jag sjalv inte hade nog med mjolk och tvingades ge upp efter 7 veckor sa kandes det lite val hysteriskt.

Jag ser redan fram emot fortsattningen av programmet nasta vecka!!

Nagot som jag ofta tankt pa sedan jag fick Nils ar att alla Engelska foraldrar verkar kora med nagon slags sov/mat/grat metod redan fran fodseln. De allra flesta Svenska foraldrar ansluter sig val till nagon form av rutin efter ett tag och kanske provar man pa tex 5-minuters metoden for att fa sitt barn att sova, men inte forran barnet ar nagra manader gammalt. Har verkar alla vilja fa sina barn i en rutin sa fort som mojligt sa att de kan fortsatta sina egna vuxenliv. Kanske beror det pa att man rent traditionellt varit tvungen att ga tillbaka till jobbet tidigare och saledes lamna barnet pa dagis mycket tidigare har an i Sverige. Men jag tycker anda att det ar lite ledsamt att man inte bara kan ta det lite for vad det ar dar i borjan. Inte skaffar man val barn for att sedan aterga till det liv man hade innan? Spadbarnstiden ar ju sa kort och aven om det kan vara tufft sa langtar man ju faktiskt tillbaka till de dar timmarna man satt med sitt lilla barn i famnen pa soffan nu i efterhand.

I England kanns det som om barnen vaxer upp mycket fortare. De forvantas borja skolan redan vid 4 ars alder och da ar man plotsligen inte barn langre. Allt ar valdigt pedagogiskt inriktat och tom leksakerna for de allra minsta har nagon slags 'pedagogisk' baktanke. Jag kanner ibland att vara barn inte riktigt far vara bara barn utan helt tiden maste lara sig nagot av det de leker med.

Sedan Nils foddes har vi umgatts med tre andra mammor och deras barn som ar i samma alder. Det ar valdigt skoj att umgas med folk som gar igenom samma saker som en sjalv ungefar samtidigt och jag ar glad att vi hittat varandra. Dessutom ar det gott att ha vanner som bor nara oss sa att man inte alltid behover krangla sig ivag med bussar och annat. Men vi ar otroligt olika som foraldrar och jag tror att de tycker att jag ar lite vimsig och ostrukturerad. Nagot som jag tycker ar trist ar att vi nu for tiden sallan traffas helt appropa och later barnen leka med vad de vill. Sedan en tid tillbaka sa arrangeras alltid nagot speciellt, fingerfargs malning, kakbakning eller liknande. Visserligen valdigt trevligt men jag kanner att det blir en valdigt press att forsoka hitta pa nagot speciellt varje gang vi ses. Jag undrar om inte barnen, som trots allt bara ar 2 ar, skulle tycka att det var lika roligt att bara jaga varandra eller leka med alla de hundratals leksaker de har?

For ett tag sedan gjorde jag ett test som visade hur man ar som foralder. Jag tyckte att resultatet var intressant sa tankte jag skulle lagga ut det har. Men det far bli i morgon tror jag for nu ar ni nog less pa att lasa detta jatte inlagg :-).

For ovrigt lovar jag borja skriva inlagg med foton igen. Jag har fatt lana en gammal kamera fran jobbet med hela 2 megapixel ;-). Men det far duga tills jag kan kopa den kamera jag vill ha!