Att foda barn i England

Den har veckan har jag alltsa varit magsjuk och fick, av inte mindre an 3 personer, fragan om jag kanske var gravid. Um.. nej, bara magsjuk svarade jag men det har leder mig in pa ett amne som diskuterats mycket pa flera bloggar det senaste, det vill saga hur det ar att vara gravid och foda barn nar man bor i utlandet.

Nar jag flyttade till Storbritannien for drygt 8 ar sedan var det for att plugga sista terminen pa universitetet i Cardiff och efter 4 manader skulle jag vara hemma i Sverige igen. Men sa blev det inte. Jag traffade Ben and the rest is history som man sager har :-) (tank om det anda vore sa enkelt... men det ar en helt annan historia ;-))

Hur som helst sa bestamde vi oss for att 'prova' England i tva ar och sedan flytta hem till Sverige. Men de dar tva aren flyttades fram, och fram och fram tills vi plostligen insag att vi garna ville ha barn och inte riktigt ville flytta hem till Sverige forst, skaffa jobb dar och etablera ett liv innan vi borjade 'barnresan'. Utan att ga in pa allt for manga detaljer blev jag gravid och i och med det var beslutet liksom taget for oss. Vi skulle stanna i England (for nu!) och fa varat barn har.

Det har rorde upp massor av tankar nar jag hormonstinn gick igenom de forsta manaderna av illamaende och trotthet. Ville jag verkligen det har? Fa barn i utlandet utan familjen och vannerna nara? Hur skulle det har egentligen funka? Dessutom fick jag ofta fragan hemifran om jag verkligen inte skulle komma hem till Sverige och foda barn. Alla hade hort varldens skrackhistorier om hur dalig den Engelska sjukvarden ar.

Men det stammer faktiskt inte alls och det gick alldeles utmarkt att fa barn har ocksa. Precis samtidigt som jag var gravid med Nils var en av mina narmsta vanner i Sverige gravid med sin forsta son och vi jamforde det mesta nar det gallde vara graviditeter. Faktum ar att modravarden var valdigt lik den i Sverige. Ofta infoll vara besok pa exakt samma tidpunk och ultraljud och undersokningar var precis lika nogranna som de i Sverige. Att jag sedan fick varldens underligaste barnmorska ar en helt annan historia. Hon kunde for sitt liv INTE forsta att mitt namn var Camilla utan envisades med att kalla mig Camelia (en inte helt ovanlig foretelse har!). Nar jag var 8 dagar over tiden kom hon pa hembesok och gjorde ett sa kallat 'stretch and sweep' (vet ni inte vad det ar har ni inte missat nagot) och dom om min forvaning nar jag springer pa henne nagra timmar senare i affaren och manniskan inte kanner igen mig! Snacka om ett one night stand ;-). Att Nils hette Nils larde hon sig inte heller, for nar vi tittade i hans journal nar han var nagra veckor gammal hade hon kallat honom 'Baby Reese' i varenda mening. Otroligt!

Men men, det ar en parantes (om en lang) och har med hennes personlighet att gora och inget med den Engelska sjukvarden som sadan.

Nar jag var i vecka 30 borjade var foraldrarutbildning som varade 2 timmar varje onsdag morgon i 5 veckor. En helt ok utbildning som efter vad jag forstar var valdigt lik den mina kompisar i Sverige hade gatt. Vi slapp dock titta pa nagon otack forlossningsfilm. Sista veckan fick vi aka pa besok till forlossningen och vilken lattnad det var! Sjukhuset som ser sa gratt och trakigt ut fran utsidan var jatte fint pa insidan och personalen vi traffade var urgullig.

Sa kom da aaaaaaantligen dagen for forlossningen. Det hela borjade pa BF+12 med varkar och allt som hor till och sent pa kvallen BF+13 foddes var lille kille. Forlossninge var inte komplikationsfri eftersom varkarna avtog efter 27 timmar och de fick satta in varkforstarkande. Har jag en enda onskan infor nasta forlossning (om det blir nagon vill saga) ar det att jag ska slippa det hemska droppet! I samband med det gick Nils hjartljud ner drastiskt vid varje vark och de blev oroliga for honom. Det har gjorde att regelbundna prover togs ifran Nils huvud och de tog verkligen det har pa allvar. Ben blev kladd i 'operationsklader' och hela tiden fanns 'hotet' om att det skulle bli akut kejsarsnitt. Jag hade innan forlossningen sagt att min varsta mardrom var att behova genomlida varkarbetet for att i sista minuten fa gora kejsarsnitt i alla fall. Men val dar kandes det som om vad som helst vore ok, bara barnet kom ut snart.

I slutandan blev det inte kejsarsnitt utan tang sa var lille pojk kom ut med sar i huvudet fran alla prover och ett stort hack pa kinden fran tangen. Men han var helt seriost den sotaste bebis jag nagonsin sett. I efterhand blev jag helt chockad nar jag sag fotona. Sa hade han inte alls sett ut tyckte jag...

Slitna men lyckliga

Flera ganger efter fodseln fick jag kommenteren fran Svenska vanner och bekanta att de inte kunde forsta att de forlost honom med tang, eftersom det ar en valdigt omodern metod som tydligen inte anvants i Sverige pa valdigt lange. Well.. jag tyckte att det valdigt skont att slippa kejsarsnitt och eftersom han satt fast var det det enda andra alternativet. Dessutom berattade en van for ett tag sedan att hennes kompis son forlosts med tang i Sverige i ar sa det kanske inte stammer helt att det aldrig anvands?!

Tyvarr insag lakarna snart att Nils hade en infektion, formodligen ett resultat av alla de tester han gick igenom efter att vattnet gatt men han fortfarande var i magen. Det har innebar att vi fick stanna pa BB i 4 dagar for att kunna ge Nils antibiotika. Dessvarre fanns inte plats for Ben pa sjukhuset sa han fick aka hem pa natterna. Vi hade visserligen kunnat betala runt 1000 kr per natt for ett privatrum men det kandes inte aktuellt da.

Nar vi kommit hem i fran sjukhuset fanns ingen som helst anledning att ge sig ut igen om vi inte ville for barnmorketeamet kom pa hembesok en gang om dagen i upp til 2 veckor efter forlossnigen. Valdigt skont att slippa halla tider pa BVC sa dar i borjan tyckte jag. Efter att vi blivit 'utskrivna' fran modravarden tog var 'Health Visitor' Angela over. En mycket mycket gullig kvinna som kom hem nagra ganger i borjan och sedan vid 9 manader, 12 manader och nasta gang vid 3 ar tror jag for att gora olika kontroller. Sedan fanns ocksa babyklinken dit vi gick med Nils det forsta aret for att regelbundet kolla vikt och langd och aven en babygrupp varje onsdag dar man kunde traffa andra mammor och bebisar och utbyta erfarenheter.

Nar det galler sjukvarden kring min graviditet och Nils fodelse har jag inga som helst klagomal. All den personal jag traffat pa sjukhus, barnavardcentralen (med undantag av scary Mary som jag berattar om ovan) och barngrupper har varit helt fantastisk. Flera av personerna jag traffade pa sjukhuset, bade under forlossningen och aven pa BB efterrat, kommer jag aldrig att glomma. Dessutom ar sjukvarden helt fri i England sa jag har inte betalt ett enda pund for varesig modravarden, sjukhusvistelsen eller liknande. Tills barnet fyllt 12 manader ar all medicin gratis for bade mamman och barnet och det samma galler tandlakarbesok.

Nagot negativt dock, och som kom som ett brev pa posten nagra dagar efter forlossningen och i och med att mamma akte hem till Sverige igen var den mest otroliga hemlangtan jag nagonsin erfarit. Jag grat i telefonen med alla i Sverige mest varenda dag i nagra veckor efterat och har aldrig kannt mig sa ensam. I efterhand har jag dock forstatt att det handlade om helt vanlig klassisk Baby Blues och hade sakert hant aven om jag bott i Sverige men da tagit en annan form.

Imorgon: Foraldrarledighet och barnomsorg i England. Ett inte riktigt lika positivt kapitel ;-)