Oss Svenskar emellan...

I kvall nar jag var och handlade och som bast stod och valde mellan tva sorters feta ost hor jag hur en tjej brevid mig sager till sin kille "... men det ar val bara att hyvla med osthyveln .... ". Forst reagerade jag inte. Trots allt har jag spenderat sa manga timmar pa Maxi de senaste veckorna att det inte verkade speciellt konstigt att nagon pratade Svenska brevid mig, men efter nagra sekunder hann hjarnan med och jag tittade forvanat upp. Dar stod ett par och pratade pa alldeles riktig svenska. Hon pa bred Goteborgska och han pa klingande Stockholmska. Jag springer visserligen pa svenskar har lite da och da och borjar inte automatiskt prata med dem, men eftersom det har paret med all sakerhet sag min skumma reaktion sa jag nagot i stil med "oj ar ni ocksa fran Sverige". En otroligt dum fraga egentligen, for varfor skulle da annars sta och prata om osthyvlar pa svenska?

Hur som helst var samtalet snart igang och vi pratade om allt ifran osthyvlar, mataffarer, vad de gor har, vad jag gor har och sa vidare. Efter att ha snackat i sakert en kvart visste vi definitivt mer om varandra an man vanligtvis gor om folk man traffar i ostdisken. Nar jag akte hem slog det mig att det egentligen ar valdigt underligt att man, bara for att man traffar en annan svensk har, oppnar upp sig sa valdigt. Jag menar, man pratar ju absolut inte sa oppet med alla man traffar i affaren i Sverige. Men helt klart ar det sa att nar man bor utomlands och traffar pa en landsman sa finns det redan nagon slags gemenskap och trygghet med den personen. Man delar historia pa nagot satt.

Jag ar overtygad om att det i de allra flesta fall berikar livet att bo utomlands nagon gang i livet. Att fa ta del av en annan kultur och ett annat satt att leva och bo pa gor att man far upp ogonen for bade det som ar bra med Sverige och det som ar daligt. Precis nar vi skulle saga hej da fragade jag om de tror att de ar 'fast' har i Bristol nu eller om de kommer flytta hem igen. Da svarade tjejen med valdig overtygelse att i Bristol tanker de definitivt inte stanna. Hon hade tidigare bott och pluggat i Kalifornien och tyckte att det var det haftigaste hon varit med om. Hon pratade lange och val om hur underbart livet hade varit dar. Nar jag gick darifran hade jag en klump i halsen och undrade om man egentligen borde noja sig med att ha sett och bott i tva lander. Kanske borde man flytta runt i varlden lite for att verkligen fa uppleva och leva livet??

Vi trivs verkligen bra har, och har inga planer pa att flytta nagonstans. Mojligen Sverige i framtiden da, men absolut ingen annanstans. Nar jag kom hem med huvudet fullt av funderingar tittade Ben skrackslaget pa mig och sa att han tanker inte flytta till Kalifornien! Och sa blir det sakert inte, men det ar kul att fundera lite...