Pa sondag ar det exakt 9 ar sedan jag kom till Cardiff for att plugga sista terminen pa universitetet dar. Jag och Eva, som ocksa pluggade i Kalmar, akte over ihop och fick ta over en av mina kompisars rum i ett hus i Cardiff. Lotta hade pluggat dar under hostterminen och behovde nagon som tog over hennes rum nar hon flyttade hem till Sverige igen.
Sent pa kvallen den tredje Februari 1999 anlande vi (och en svensk tjej till - Therese - som kom fran Vaxjo universitet och som skulle bo pa studenrummen vid Uni) till den gra och slitna busstationen i Cardiff och fick genast tag pa en taxi som tog oss vidare till 'vart' hus pa Amesbury Road. Ett end of terrace i rott tegel som sag riktigt fint ut fran utsidan och dessutom sag det valdigt stort ut! Jag minns att jag hann tanka att det sag mycket battre ut an jag hade trott med tanke pa allt man hort om den Engelska levnadsstandarden!
Vi ringde pa och stod nervosa utanfor och vantade. Det tog evigheter tills dorren oppnades och dar stod Ben. Tank om jag vetat da att det var just han och jag som 9 ar senare skulle bo ihop i Bristol och ha en liten son ihop....
Ben var valdigt nojd over att bo i ett hus fullt av Svenska tjejer!
Hur som helst sa slapptes vi in i huset och gick in i vardagsrummet dar Mark och Gavin satt och hangde i sofforna. Efter att ha gatt igenom huset for att komma till vardagsrummet sa insag jag snabbt att skenet definitit bedragit mig fran utsidan. Huset var otroligt stokigt och slitet!! Eva och jag visades till vara rum och det var da den riktiga shocken satte in tror jag. Mitt rum var pa nedervaningen och var stort med burspraksfonster mot gatan utanfor. Moblerna bestod av ett gammal morkt skrivbord och en gammal garderob i liknande stil. Pa golvet lag en madrass. Jag trodde inte det var sant! Evas rum var i liknande standard men hon hade i alla fall en sang!
Den forsta kvallen satt jag pa min 'sang' och skrev i dagboken Mia hade gett mig innan jag akte. Jag har ofta last det dar forsta dagboksinlagget och tankt att jag onskar att jag da vetat hur bra det skulle bli till slut. For jag vet att jag skrev att jag angrade mig stort, ville hem och langtade otroligt efter min da pojkvan som befann sig i Amerika. Inlagget ar fullt av angest och jag far tillbaka samma kansla varje gang jag laser de dar forsta sidorna i boken.
Den dar forsta kvallen nagra minuter efter att vi sagt god natt knackade det pa dorren och utanfor stod Eva med sin kudde under armen. Hon vagade inte sova dar uppe sjalv eftersom killarna hade nagon vild fest och hon var radd att de skulle bryta sig in i hennes rum.
Forsta helgen vi spenderade i Cardiff blev jag sjuk med halsfluss och lag helt dackad. Man kan saga att det spadde pa kanslan av angest och hemlangtan ratt duktigt. Jag tittade pa precis allt jag sag i Wales, jamforde det med Sverige och Wales forlorade pa precis alla saker!
Men.... det dar halvaret vi var i Cardiff kom att bli ett av de basta i mitt liv som jag ser tillbaka pa med viss melankoli over att det aldrig kommer tillbaka igen. Vi larde snart kanna killarna i huset och blev alla valdigt goda vanner. Det var plugg pa dagarna och fest varenda kvall i huset och eftersom vi dessutom sprang pa Therese och hennes svenska kompisar Viveca och company sa hade vi snart slagits ihop till ett gott gang som tillbringade varenda minut ihop. 
Utav oss som bodde i huset blev det tva par, jag och Ben och Viveca och Mark. Vi hamnade ju som sagt i England medans Viveca fick med sig sin Walsare till Skane. Ett lustigt sammantraffande ar ocksa att Viveca, jag och Eva lyckades foda vara forsta barn med 2 veckors mellanrum (pojkar hela bunten!). Vi traffas sa ofta vi har en chans aven om det blir alldeles for sallan nu for tiden! Vi har tappat kontakten med nagra av dem som bodde i huset men har annu sporadisk kontakt med de flesta.
Man kan helt klart saga att det inte var karlek vid forsta ogonkastet med Storbritannien for mig. Men det ar en karlek som vuxit sig valdigt stark med aren och nu trivs jag oerhort bra har. Cardiff kommer alltid ha en valdigt speciell plats i mitt hjarta!
Viv, Ben och Eva (Ben ser alltid sa himla nojd ut med armarna kring tjejer!!)
(observera den vackra kosten vi hade i vart kok... och aven hur otrolgit slitet allt ser ut!)
Första resebrevet från Los Angeles.
13 timmar sedan
12 comments:
Millan! Vilken intressant och varm läsning!
Vilken grej! Ni var "roomies" alltså, och du vantrivdes. Du jämförde allt med Sverige och Wales kunde i princip slänga sig i väggen...
Tycker jag känner igen dom där känslorna från tidigt 90-tal själv.
Tänk att du är DÄR nu! Att du bor där och att du trivs SÅ bra! Där ser man vad livet har för kort att ge...
Du inspirerar mig att skriva ett liknande inlägg, kanske gör jag det endera dagen.
Jag förstår att det måste ha varit en chock för er tjejer att komma dit ni kom.
Häftigt att två av er blev kvar och att ni är kompisar än idag hela bunten! Låter lite som "friends" nästan!
Jättefint inlägg. Ha en fin fredag!!!
Vad roligt att läsa din berättelse om hur du hamnade i England och om din första tid där. Jag har alltid skrivit dagbok från och till och visst är det interessant att ibland gå tillbaka och läsa det man skrivit. Jag ser fram emot att plocka upp min dagbok om ca 9 år och läsa om vad jag tyckte och kände då vi flyttade hit under de första månaderna. De engelska hemmen har en annan inredning och standard jämfört med den svenska. Ha en bra helg. Mycket uppskattat inlägg.
Åh, millan, ja tycker d e så skoj att läsa hur du hamnade där o hur du träffade Ben!
Hahaha!!! Jag skrattade gott när jag såg bilderna på Ben & alla tjejer!!!! :-)Kul att du och Ben hr kontakt med det andra paret som träffades och "blev tillsammans" i ert hus! Måste kännas jätteskoj!
Dagbok skrev jag mycket förr, men har skrivit otroligt sporadiskt de senaste typ 5 åren... Ibland har jag nog bara skrivit 1 eller kanske 2 gånger på ett år. Lite tråkigt att det blivit så, men jag har inte känt så stort behov som jag gjorde när jag var yngre. Tyvärr.
Härlig läsning Millan,
Ja, den låga standarden som befann sig speciellt på 90 talet i UK och Irland fick man som ett slag i ansiktet första gången man besökte ställena. :)
Tänk att ni träffades i huset och att ni nu har en son ihop. Måste dock kännas som en envighet sen om det var 9 år sedan.
Jag träffade min karl 2003 och det känns redan som en livstid. Han hade blonda highlights och en typisk Dub-haircut som jag kallar det...inte snyggt men jag var full! Ha,ha..
Kram!
Alltid lika kul att läsa dina inlägg o rätt kul att läsa alla inläggen också, man märker att många tycker det är kul att läsa om hur du hamnade i England osv o en annan upplever gamla minnen eftersom man var med redan då. Det känns så konstigt när man tänker tillbaka på den tiden. Känns som evigheter sen o att har vi verkligen upplevt allt i Växjö o sen när du stack iväg... Det blir så himla sentimentalt ibland, jag kan tänka tillbaka o känna en liten sorg över att den tiden i ens liv är över, men samtidigt så himla glad att vi fortfarande har kontakt, o att vi kommer ha det i fortsättningen också! Men då när man läser såhär så kan jag komma att bli lite ledsen också att vi är så långt ifrån varandra, vi som bodde så nära, undra om man hade gått tillbaka i tiden om man hade njutit mer av den tiden i sitt liv. Då var det så mycket annat, om man skulle få jobb o om man skulle hitta någon att dela livet med som man hade i huvudet, vart man skulle hamna osv. Jaja, så e det. Nu sitter man här med man barn o hus o jobb, o undrar hur tiden ska räcka till när man väl börjar jobba. Fortstätt o skriv så härliga inlägg så hörs vi min vän! Saknar dig oerhört!!!!! Kramar Emma
Ha ha, jag har varit i exakt ett sådant "studenthus" i Cardiff, 1995 när min bästa kompis och jag besökte min engelska kompis Claire! Det var slitet, det var smutsigt och det verkade vara fest varje kväll ;-) Tror att vi var på ett uteställe som hette Metro (det kanske inte ens fanns kvar 1999!?).
Vilka härliga minnen trots allt, men jag förstår att du tyckte att det var mest misär i början...
Jag brukade också skriva dagbok, tills jag blev tillsammans med O och varken hade tid eller lust - förut skrev jag mest när jag mådde dåligt, var ledsen över ngn kille etc - fånigt men sant! O och jag firade [bara] ett år som sambos igår - glömde dock att berätta det för honom, ha ha!
Annika - kul att du gillade inlagget :-). Livet ar verkligen udnerligt och som du skriver sa vet man verkligen aldrig vad man har att vanta! Ibland kan jag kanna att det skulle ha varit skont att veta att allt kommer att 'ordna sig' nar man kanner sig nere for oftast sa gor det ju det. Men jag minns att nar jag satt dar pa madrassen och skrev sa kandes allt nattsvart! Men jag maste ocksa erkanna att det inte tog manga veckor for livet att vanda och istallet blir underbart roligt!!
Desiree - jag maste erkanna att jag inte srkiver dagbok (annat an har pa bloggen da) langre. Nar jag flyttade alal mina saker till gotborgslagenheten fran Kalskrona forra aret sa hittade jag mina dagbocker fran ca 8-12 ars aldern. Bland annat da mina foraldrar skiljdes och det var verkligen 'roligt' att lasa vad jag hade for tankar om det da!! Jag gissar att det blir jatte skoj for dig att kunna ta fram din dagbok om nagra ar bara och lasa om hur du upplevde forsta tiden i Amerika!!Man har ju en formaga att glomma annars..
Ulrica - tack :-). Det var lite roligt att skriva faktiskt for plotsligen mindes jag allt sa klart! Ar det du som ar Ulrica i Pennsylvania i Annikas lanklista forresten?
Saltis - Jag holl ocksa pa att skratta ihjal mig nar jag sag de har fotona pa oss fran Cardifftiden. Ben tyckte att det var lite pinsamt att jag lagt ut dem pa bloggen men han holl med om att de behovdes i inlagget ;-)
Jag skriver inte heller dagbok langre, forutom har pa bloggen da. Jag har inte heller samma behov langre, och inte riktigt tid heller...
Jess - konstigt nog sa kanns inte Cardiff tiden alls sa dar jatte avlagsen. Kanske for att vi ofta aker till Cardiff och halsar pa kompisar som fortfarande bor dar. Ibland gar vi tillbaks till vart hus och kikar utanfor ocksa :-). Det ar snarare laskigt hur snabbt tiden gar pa nagot satt...
Sa du har bott i Dublin i 5 ar nu da?
Emma - Jag tycker inte att tiden i vaxjo och cardiff kanns sa avlagsen men precis som du sa kan jag kanna mig riktigt deppad nar jag kommer pa att den tiden ar over och aldrig kommer tillbaka igen. Samtidigt som jag ar sa tacksam for att vi fick de dar tighta aren ihop!! De flesta av oss har ju fortfarande jatte bra kontakt och det tycker jag ar haftigt med tanke pa hur langt ifran varandra vi bor! Stor kram tebaks :-D
Petra - Metro brukade vi ocksa ga till! Visst lag det nere i nagon kallare typ?? Vi var som sagt ute mest hela tiden sa de flesta av Cardiffs utestallen fick sig nog ett besok eller tva av oss :-). Att komma ifran Vaxjo med sitt lite mer magra utbud vad galler utestallen till Cardiff med massor av pubar och klubbar var riktigt haftigt tycker jag som 22 aring!
Precis som du sa skriver jag mest dagbok nar jag mar dagligt eller ar deppad over nagot sa jag har inte heller haft nagot behov de senaste aren. Dock skrev jag lite nar jag var gravid med Nils eftersom jag vill kunna lasa om hela graviditeten sedan.
vad roligt att läsa om hur livets vägar hittar rätt till slut! :) ibland gäller det att stå ut, o det var ju tur att du gjorde det eftersom det blev som det blev! :)
Ja som sagt man vet aldrig vad livet har for planer for en! Jag ar valdigt glad att jag stod ut :-)
Skicka en kommentar