Forra helgen satt vi i solen i Italien och njot. Tva av vara basta vanner hade precis gift sig och vi pratade om hur underbart livet ar. Den har veckan fick vi reda pa att en van hemma i Sverige har gatt bort - alldeles for tidigt - och nu undrar vi hur livet kan vara sa orattvist istallet.
Att livet gar upp och ner ar ju ingen nyhet men pa nagot satt sa tror man alltid att man ska ha lite kontroll over det som hander. Nar nagot sadant har hander sa inser man hur skort livet egentligen ar och det ar ingen rolig kansla.
Alla vara tankar ar med P's familj och vi hoppas att de vet att vi finns har.
Resebrev nummer två från Los Angeles.
1 dag sedan
12 comments:
Å så tråkigt för er, men naturligtvis värst för er väns familj. Ja, livet är oberäkneligt och man ska vara rädd om det man har.
Så tråkigt Millan, och det jobbigaste i sådana situationer är ju att vara så långt borta. Men jag är säker på att er väns familj vet att ni tänker på dem.
Du har så rätt, man ska passa på att njuta här och nu för man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Stor kram!!
Så tråkigt att höra. Livet är så nyckfullt, ena minuten lever man och nästa kan det vara slut. Hårt.
Det är jobbigt att vara så långt borta i situationer som dessa.
Kramar från mig!!
Marianne - ja P's fru ar en nara van till mig och jag vagar knappast tanka pa hur hon mar just nu. Det hela kom som en sa total chock for alla att jag inte riktigt vet hur de ska kunna hantera det. Som van star man i en sa underlig situation dar man inte ar nara nog att klampa in och hjalpa till men samtidigt vill man ju sa garna kunna gora nagot.
Petra - det ar verkligen sa att man borde ta vara pa dagarna mer. Det ar otroligt laskigt att tanka att man inte vet vad som hander i morgon, an mindre om ett ar.. Usch. Jag far angest bara jag tanker pa det. kram!
Annika - ja livet ar verkligen nyckfullt och valdigt skort. Man tror ju alltid att man ska fa lite varning pa nagot satt... men nar man inte far det sa ar det hemskt for alla nara och kara. Det ar jobbigt att vara langt borta nar nagot sadant har hander. Om nagot dock ar positivt med den ar situationen sa ar det att P och J's familjer ar oerhort starka och jag tror att det kommer hjalpa J enormt nu. kram
Vad tråkigt att höra om er vän som ryckts bort alldeles för tidigt.
Ja, det finns nog inga rätt och fel på hur man kan bemöta den sorg som deras närmaste familjer måste känna.
Men att bara låta dem veta att ni finns där som stöd om de vill prata kan ibland vara det rätta.
Kram!
Vad tråkigt att höra. Jag beklagar verkligen. Förstår att det måste varit en stor chock för er. Situationen är ju så klart lite svår när ni är så långt bort från varandra också. Jag har själv testat det alltför många gånger. Men skicka en tanke går ju ändå.
Det är så otroligt många som tar avstånd i liknande situationer av rädsla och osäkerhet, när de anhöriga istället ofta behöver folk omkring sig. Man behöver ju (och ska som oftast inte) komma med kloka ord och klichiga kommentarer som att man förstår hur det måste vara osv. Det är nog att bara lyssna och att vara "normal". Kanske bara komma förbi med en paj och om det inte är ett passande tidspunkt så kan man ju bara gå igen, för att komma tillbaka vid ett senare tillfälle när sinnesstämningen är en annan. Bara det att någon kommer för att prata om vardagliga ting och kanske locka fram ett skratt kan vara otroligt skönt. Det är iaf min erfarenhet. Man har behov för att inte allt uppslukas i det hemska som hänt. Som nära anhörig har man också behov för en "paus" från det akuta sörgandet, samtidigt som det så klart alltid ska vara möjligt för att gråta ut också.
Och något som är nästan än viktigare; att man kommer ihåg dem också efter en månad, efter tre månader, ett halvår, ett år osv. Det är då man oftast sitter ensam med sin sorg som närmast anhörig och känner att ingen förstår ens sorg längre. Hela deras vardag har ju ställts om; allt från frukostrutiner till julfirande och man påminns hela tiden, medan andra "bara" tycks leva vidare.
Oj, nu babblar jag på. Känner bara att detta är ett så viktigt ämne, som så få riktigt vågar beröra.´
Jag beklagar dock verkligen sorgen och hoppas att ni kan vända detta bryska uppvaknandet till något positivt. Följ hjärtats röst och intuitionen vad gäller hur ni ska handla. Det är ju också något väldigt personligt detta med sorg och man ska göra det som känns rätt för en själv.
Stor kram!
Vad sorgligt. Håller med dig om att man ibland inser hur skört livet egentligen är. Jag beklagar sorgern över din väns bortgång. Det är så hemskt när någon ung dör alldeles för tidigt. Man får försöka vara rädd om sig och ta vara på livet mer än vad man gör. vara tacksam över det man har.
Kram till dig.
Å vad jobbigt. Det är alltid lika hemskt att förlora någon som står en nära. Och maktlösheten blir än värre när man inte ens finns "på plats" och kan visa sitt stöd på det vis man helst av allt önskar.
Jag tänker på er och känner med er.
Stor kram till er och jag hoppas verkligen att ni och er väns andra nära kommer att kunna stötta varandra genom denna tunga tid som kommer.
Håller dessutom med Lullun, att allt stöd är BRA!!!!! Man kan aldrig aldrig aldrig visa för lite kärlek till sina medmänniskor! Även om det kan kännas jobbigt att veta hur man ska ta kontakt eller OM man ska ta kontakt, så är det alltid bättre att verkligen TA KONTAKT även om man själv kan känna sig "bortkommen" och otillräcklig.
KRAM!
Åh, så det var vad som hände. Det måste ha känts väldigt overkligt, konstigt och så ledsamt att först komma hem från en så glädjefylld och livsglad helg och sen få det här beskedet. Man blir verkligen påmin om hur skört livet är och hur tvära kast det är. Håller med övriga, allt stöd är bra, även det man inte själv tycker är nåt att ha. Som en kompis sa till mig en gång, det betydde mycket så mycket att du hörde av dig och ditt "jag vet inte vad jag ska säga" betydde jättemycket och var inte alls dåligt stöd utan precis det jag behövde höra.
usch va rörd jag blir. ja livet är bra orättvist ibland. gäller att ta vara pa varje dag som att just dne är den sista!! stor kram! sen man fick barn tycker jag dessutm man har livet dubbelt kärt!
Jess - ja det ar ju sa att alla reagerar olika. Vissa har stort behova av att ha folk omkring sig och fa prata av sig medans andra behover mer tid for sig sjalva forst.
Lullun - jag haller med dig - det ar jatte viktigt att man itne drar sig undan utan vagar mota den som har sorg. Eftersom det har ar sa oerhort nytt dock sa tror jag att J har stort behov av att bara ha narmaste familjen omkring sig annu (i alla fall nu i borjan). Eftersom J och jag har kant varandra sedan vi var ca 6 ar gamla och jag kanner hennes familj val sa kan jag dock prata med dem och darigenom skicka mina tankar till J (och fa reda pa hur hon har det). Jag fick ett mail av henne dar hon skrev att hon bara orkar med narmaste familjen just nu och det vill jag respektera.
Jag tror ocksa att du har valdigt ratt i att det ar viktigt att fortsatta hora av sig. For for alla andra sa fortsatter ju livet efter ett tag som vanligt men for den narmasta familjen sa ar ju livet for andrat for alltid.
Desiree - Ja det ar verkligen sa att man borde vara lite mer radd om det man har och framfor allt kanske uppskatta det lite mer. Ben o jag har diskuterat det har varje kvall den har veckan om hur onodigt det ar att oroa sig over petitesser och braka over smasaker.
Saltis - eftersom P's fru ar min gamla van och det ar igenom henne vi kande P sa kanner jag just nu att min sorg nastan ar starkast for just J. Eftersom vara liv ar valdigt lika varandra i ovrigt sa ar det skrammande latt att satta sig in i hennes situation. Jag tror ocksa att allt stod ar bra och aven att man maste lyssna pa den som sorjer for att se att man ger dem det stod de vill ha!
Anne - ja jag tror ocksa att det ar viktigt att man visar att man finns dar som stod! Aven om det i alla fall nu inte finns nagot rent praktiskt som kan hjalpa dem sa tror jag anda att det kan bli stor hjalp framover bara att veta att det finns folk dar som kan hjalpa till. Livet ar verkilgen nyckfullt och det ar skrammande nar man far sadana har tydliga exempel pa det.
Lotta - Ja ibland kanns livet valdigt orattvist och grymt. Visst ar det sa att nar man har barn sa blir man pa nagot satt annu oroligare att mista dem som star en nara. Man borde helt klart forsoka ta vara pa varje dag istallet for att alltid leva for helger, semestrar och sa vidare. Men samtidigt kan man nog inte leva som om varje dag vore den sista for sa skulle man nog inte orka tanka.
Så hemskt. Livet är verkligen skört. Beklagar sorgen.
Skicka en kommentar