Den har veckan har Nils varit svarsovd vilket gor att jag har haft alldeles for mycket tid att ligga och fundera medan jag nattat honom. Att ligga brevid Nils i upp till 2 timmar da han bara vrider och vander pa sig medans han haller koll pa att jag inte rymmer min vag ar vansinnigt mysigt men ocksa vansinnigt frustrerande. Jag kanner i hela kroppen hur det kryper - jag har inte tid att ligga dar!
Jag har alltid haft lite myror i baken och svart att sitta hemma pa sofflocket dag ut och dag in men nagon har hant de senaste manaderna. Jag har borjat bli mer hemmakar och tanken pa att tex hitta pa nagot en vanlig 'skolkvall' far mig nastan att fa panik.
Nar jag var foraldrarledig och hemma med Nils hela dagarna hade jag stort behov av att komma ut och traffa folk och fa vara lite for mig sjalv ocksa. Nu nar bade jag och Ben jobbar och Nils gar pa dagis sa har jag fortfarande ett behov av egentid men inte alls samma behov av att komma ut och traffa folk. Det har har blivit ett dilemma kanner jag.
Eftersom jag inte har nagon familj i det har landet sa har mina narmsta kompisar tagit den platsen. Eftersom inte alla av dem fatt barn annu sa har de sjalvklart fortsatt att vara lika sociala som forrut och hittar ofta pa aktiviteter bade pa helgerna och i veckorna som de bjuder in till. Och varfor inte? Jag var precis likadan innan vi fick Nils. Men plotsligen kanner jag att jag inte orkar. Jag vill sa garna - men det finns ingen ork.
Jag ar en typiskt vanemanniska som trivs nar det mesta kanns bekant och jag har darfor svart att ta de dar tiderna i livet da allt plotsligen forandras. Som jag namnde i Londoninlagget sa hade jag valdigt svart att acceptera att det plotsligen bara var jag och Ben nar vi flyttade till London for att borja vart 'vuxenliv'. Jag var sa van vid att ha alla mina basta vanner inpa knuten och alltid nagon som var hemma och ville snacka bort nagra timmar. Aren efter studentiden da vi alla borjade sla oss till ro, skaffa fasta jobb och aven familj i manga fall tyckte jag var skitjobbiga. Jag var inte alls redo att lamna allt det roliga vi haft bakom oss och sorjde att den tiden var over.
I Bristol med nya jobb och nya vanner tog plotsligen ett nytt socialt liv fart. Vi har alltid haft en hektiskt och valdigt roligt socialt liv och jag har stormtrivts. Darfor har jag svart att acceptera att allt det dar haller pa att andras igen. Ett nytt liv haller pa att ta over helt - familjelivet.
Jag har fatt borja acceptera att det inte gar att jobba langa dagar, renovera ett hus, ha ett fungerande familjeliv och samtidigt fortsatta umgas med alla jag skulle vilja halla kontakten med. Och det har gramer mig! Ofta far jag hora att vi borde lugna ner oss och inte stressa sa mycket. Men vad gor man nar man vill sa mycket men tiden inte racker till.
Under besoken i Sverige har det blivit likadant det senaste. Jag orkar inte stressa runt till alla varje gang vi ar hemma langre. Det gar inte att boka in grejer bade formiddagar, eftermiddagar och kvallar med en liten Nils i slaptag. Men jag onskar att det gick!
Jag kanner att jag just nu gar runt med ett standigt daligt samvete bade har och i Sverige. Kanner standigt att det finns nagon jag borde hora av mig till. Bade mormor och farmor som jag i vanliga fall har tat kontakt med har hort valdigt lite ifran mig de senaste manaderna. Jag forstar inte nar jag ska hinna satta mig i telefon ens?
Hur sjutton fixar folk att jobba och ha fler an ett barn??
Blogguppehåll---Mot Los Angeles.
3 dagar sedan
5 comments:
Du, jag vet inte hur folk hinner. Jag hinner inte. Jag känner dock igen ditt dåliga samvete - men jag har börjat lära mig att släppa på det. För att har ork att få ihop livspusslet med familj, småbarn och jobb, krävs det att det är just på dessa områden den största fokusen ligger. Åtminstone för vår del.
När tid och ork finns, träffar vi gärna vänner, familj, åker på utflykter, middagar, fikaträffar mm, men det kan helt enkelt inte bli lika ofta när man jobbar OCH har barn/hem/familj. De som är ens riktiga vänner finns kvar ändå!
Trevlig helg! Kram!
Jag förstår dig. Jag är som du också en vannemännsika som ogärna vill ge upp mina invanda mönster som jag gillar, iallfall frivilligt. Jag tror man får inse att småbarns perioden är en period i livet då man inte hinner och orkar lika mycket. Förhoppningsvis har dina vänner förståelse för detta eller befinner sig i liknande situation. Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete. Det är ju viktigt att man får sova, varva ned och få lite egentid också. Förhoppningsvis finns vännerna kvar och man kan börja umgås oftare igen då barnen är lite större. Jag tycker du trots allt verkar hinna med mycket. Sköt om dig och ha en skön helg nu.
Ja, hur fixar man det egentligen? Jag undrar också fastän jag är mitt uppe i det. Men det går ju, för man måste! Man måste nog acceptera det faktum att livet är väldigt annorlunda nu ett par år framöver. Men de går ju snabbt, småbarnsåren. Tilda är ju snart fyra och hon är ju jättedukig och kräver inte alls lika mycket och snart är Elliot där också!
Men två barn är ju inte bara dubbelt arbete det är ju också dubbel lycka. Ikväll låg mina två barn och mös i soffan och då kände jag mig som världens lyckligaste! Det är det här livet går ut på!
Men hade nån frågat mig i onsdags när Elliot vägrade sova, Tilda skrek hela dagen för att hon har ont i öronen, bara kladd och stök hela dagen. Då hade jag f*n inte lust att vara mamma!
Nu skall jag bära upp min sovandes dotter i hennes säng och kanske diska upp det sista i köket. Och kl är bara kvart i elva...
//Malin O
Pernilla - Jag tror att du har ratt i att de riktiga vannerna finns kvar anda! Livspusslet var ett bra uttryck som stammer valdigt val pa hur det ar just nu tycker jag! For oss kanns det som om det ar framfor allt slappartid som det kravs lite mer av. Men vi har bada tva sa otroligt svart att slappa huset och renoveringen och gora det. Jag hoppas det blir battre nar huset ar klart!!
Desiree - Ja det ar ju just det med egentid och att fa slappna av lite som blir lidande nar man forsoker hinna gora allt annat forst. Jag har valdigt svart att slappna av nar jag vet att det finns nagot jag borde gora. Trots allt har vi i kompisganget diskuterat det har i veckan och det kom da fram att alla kanner sig ungefar lika stressade. Pa nagot satt lite skont for da slipper man i alla fall ha daligt samvete infor dem om man inte hinner traffas sa ofta just nu!!
Malin - Jag tycker att ni ar otroliga som fixar att jobba, renovera ett gammalt hus och samtidigt ta hand om tva barn. Det blir inte mycket tid kvar for annat da. Dock maste jag saga att det kanns valdigt motiverat att fa huset fardigt for nagonstans i bakhuvudet hagrar en tanke pa att vi eventuellt ska hinna ta det lugnt nar huset ar klart. Gissar att det ar likadant for er?!
Du har dessutom helt ratt i att barnen ju absolut ar en san stor gladjekalla!! Nils har varit helt underbar i dag, vi har varit pa svenska skolan och lekt och da kanner man aterigen att det finns inget battre!!
Jag förstår dig till fullo!!
Vi har ännu inga barn men jag kan ändå värdesätta hemakvällar eller att tad edt lugnt på helgerna. Orkar inte alls som förr, göra saker och träffa folk varje ledig stund. Nej jag gillar att sitta hemma, läsa en bok, kolla TV eller film, surfa lite eller bara pyssla med allt möjligt.
Men jag försöker sluta fundera över allt man inte hinner eller inte orkar. Allt man prioriterar bort. För så länge man mår bra så lever man väl ett liv som känns ganska tillfredsställande ändå? Och om man väljer bort att göra saker så är det väl just för att man känner sig själv såpass bra att man vet att man egentligen skulle må sämre eller känna sig mer stressad om man gjorde allt det där. Ibland är det svårt att avstå, men i efterhand är man glad att man gjorde det.
Å andra sidan tycker jag att det ibland är bra att få en spark i rumpan och faktiskt göra något man inte alls hade planerat eller egentligen kände för. Man har jättekul och får en energikick av det. Jag tror att så länge man känner att man har hyfsad balans i sitt liv så är det bra.
Men många av mina vänner i Sverige undrar över om vi gör en massa nu när vi bor i New York. Sorgligt nog gör vi inte det. Jobbet tar väldigt mycket tid. Och däremellan försöker man umgås, ladda batterierna, eller träffa vänner. Men som sagt jag trivs med mitt liv och därför tror jag att det passar mig.
Skicka en kommentar