999

Idag ringde jag for forsta gangen i mitt liv det valkanda telefonnummret '999'. Igar borjade en ny tjej - 'C'- jobba hos oss och i eftermiddag fick hon ett epileptiskt anfall. Dan, som delar kontor med henne, ropade plotsligen pa hjalp och laskigt nog maste jag erkanna att vi andra inte reagerade forst. Vi trodde att han skojade med nagon, men insag snart att det var pa allvar. C satt i sin stol fullstandigt bla i ansiktet, skakandes i kroppen och med fragda runt munnen. Det sag fruktansvart ut!

C hade upplyst oss om att hon lider av epilepsi men vi hade inte hunnit sitta ner och diskutera vad man gor i en sadan situation annu. Detta ar nu forst pa dagordningen i morgon! Ingen av oss visste vad man bor gora sa jag ringde med andan i halsen 999 och pratade dar med nagon som talade om att vi skulle forsoka lagga C pa golvet i framstupa sidolage sa fort hon slutat skaka. Dan var med C hela tiden men hann anda inte hindra henne ifran att ramla i golvet, och pa vagen ner i fallet slog hon i huvudet i skrivbordet. Val nere pa golvet slutade hon skaka sa valdsamt och svimmade av (eller somnade valdigt djupt). Vi blev lovade att en ambulans skulle komma inom en timme (vilket kandes som en hel evighet men eftersom epilepsi inte ar livshotande sa var vi val inte hogsta prioritet). Hur som helst sa satt vi med C tills hon vaknade upp nagon halvtimme senare. Stackarn var helt slut och pratade helt osammanhangande. Hon mumlade nagot om tid o tabletter men det var omojligt att forsta vad hon menade. Efter ungefar 15 minuter vaknade hon till pa allvar o borjade kunna gora sig sjalv forstadd. Ambulanspersonalen dok upp efter ett tag och kollade sa att hon inte slagit sig allt for illa i fallet och diskuterade tabletter och sa vidare med henne. C's pojkvan kom sedan for att hamta hem henne och vi andra satt kvar nagot shockade.

Vad jag lart mig idag ar att inte skjuta upp saker. Jag borde sjalvklart ha satt mig ned med C i gar pa hennes forsta dag och lart mig lite mer om vad man gor i sadana har situationer! Dessutom har jag lart mig att epilepsi ser valdigt mycket hemskare ut an det faktiskt ar. Dock tycker jag att det ar otroligt obehagligt att de som lider av den har sjukdomen sallan far nagon varning om att ett anfall ar pa gang utan plotsligen hander det bara. Det gor ju att de inte sjalva kan ropa pa hjalp sa det var ju ren tur att Dan var kvar pa kontoret och inte hade gatt ut pa lunch. Vi maste nog ta oss en rejal tankare pa hur vi ska kunna fixa det sa att nagon alltid ar med henne har, utan att hon kanner sig forfoljd!