Fredagstema: Oumbärligt

Veckans fredagstema ar Oumbärligt och ar liksom alla teman i Februari bestamt av Simone (http:fritturhjartat.blogspot.com).

Att nagot ar oumbärligt innebar att det ar sa viktigt for oss att vi inte kan vara utan det. Vad skriva om detta kan man undra? Jag tycker det har ar ett superbra tema som gor att man verkligen for fundera lite och dar alla sakert skriver om lite olika grejer.

Jag har lurat pa det har temat under alla mina langprommenader den har veckan och kommit fram till att det ju finns en valdigt massa grejer i livet som ar oumbärliga. For att kunna leva maste ju behov som hunger och somn vara uppfyllda. Sedan ar ju familjen och vannerna oumbarliga for att man ska vilja leva. Likasa ar ett hem man trivs i och kanske ett jobb man tycker om oumbarliga. Materiellt finns det ju en uppsjo saker som ar oumbärliga. Datorn anvands ju dagligen och den skulle jag inte vilja vara utan. Som smabarnsforalder ar till exempel babysittern och vagnen oumbärliga for mig.

Men nar jag riktigt tanker efter sa ar det en specifik sak som verkligen ar oumbärlig for mig (ja for de flesta antar jag) och det ar att fa ha halsan! Det ar nagot jag tankt lite for mycket pa det senaste kanner jag och det kanns darfor naturligt att ta upp det under dagens temainlagg.

Som barn hade jag en nastan orimlig dodsskrack. Jag var fullstandigt livradd for att fa nagon allvarlig sjukdom som skulle gora att jag dog och saledes inte fick vara med mamma och pappa langre. Jag vet att jag pratade om det har med mamma en hel del som barn och att jag inte riktigt kunde tygla just den har radslan. De senste tjugo eller sa aren har det har inte alls varit nagot jag grunnat pa sa mycket men plotsligen de senaste veckorna har lite av den gamla dodsskracken kommit tillbaka. Jag tror att det delsvis beror pa att jag gatt omkring och kant mig sa oerhort lycklig sedan Sofia foddes och som en baktanke kommer da genast: Ar jag FOR lycklig?? Kommer allt det har tas ifran mig nu?

Men dels beror det nog pa att det varit en hel del prat om just dodliga sjukdomar och liknande i var omgivning det senaste. Vi har fatt oroliga nyheter bade fran Sverige och England som gjort att vi kanske tanker lite extra pa livets skorhet just nu.

Det hela hjalps inte direkt heller av att en av de 'stora nyheterna' i england just nu handlar om tv-profilen Jade som nyligen fick reda pa att den cancer hon har ar obotlig och att hon inte har lang tid kvar att leva. Jade var en sakallad reality star som blev kand da hon varit med i Big Brother for nagra ar sedan. Hon tog valdigt mycket plats i serien, pa ett inte alltid positivt satt, och de allra flesta kunde inte alls med henne. Efter big brother har hon verkat i det narmaste galet uppmarksamhetstorstande och allt hon gjort, sagt och inte sagt har hamnat i skvallerblaskorna. I och med att hon fick cancer, och da speciellt sedan det kom fram att den ar obotlig sa har allmanheten naturligtvis tagit en annan ton gentemot henne och alla tycker ju otroligt synd om henne.

Till saken hor att hon ar ung (bara tjugo plus) och har tva sma pojkar i fem eller sexars aldern. Och precis dar finns nog roten till min dodsskrack. Jag ar sa oerhort radd att inte fa se Nils och Sofia vaxa upp och se vad som blir av dem. Vander man pa myntet sa ar jag da ocksa radd att do ifran dem och gora dem moderslosa. Kanske ar det sa att nar man ar som mest lycklig sa dyker den dar tanken upp att man ar radd att forlora allt det dar fina?!

Ja det har blev inget upplyftande inlagg direkt och jag tror jag ska forsoka lagga de har tankarna pa hyllan nu. Det har ar alltsa inte pa nagot vis nagot jag gar och funderar over under dygnets alla timmar men som svar pa fragan vad som ar oumbärligt for mig sa ar det att fa ha halsan i behall!

Fler fredagsbloggare finns i listan till hoger pa bloggen. Sag till om jag missat lagga till dig sa fixar jag det!

For att inte sluta pa en sa dyster not far jag beratta om en lite smalustig konversation jag precis hade i affaren. Vi var inne i en vinbutik for att kopa nagot att ta med till min chef som bjudit in oss pa middag i morgon kvall. Nils var sa dar lite extra vild och galen som bara en trearing kan vara och jag fick saga ifran mer an en gang att han skulle ta det lugnt!! Vi korde vart vanliga race, det vill saga, jag pratade med honom pa svenska och han svarade pa engelska. Nar jag skulle betala for vinet smapratade jag lite med killen i kassan och vi skojade lite om hur jag skulle behova ett glas vin for att lugna nerverna med en sa vild kille springandes runt benen. Sedan sager killen att han sag ett program om Wales i gar och dar hade han bland annat fatt lara sig hur man sager Hej och Hej da pa Walesiska. Han fortsatter prata en bra stund om det har programmet och hur intressant han tyckte att det varit. Jag undrar lite (tyst for mig sjalv) varfor han berattar det for mig. Han kliar sig i huvet och sager: Well, I am buggered if I remember how to say it now though. Can you remind me?

Jag kikar pa honom och sager: Nope, I haven't got a clue. I am swedish.
Stackas killen blev helt hogrod i ansiktet och sager: Oh god I am sorry. I was sure you were talking welsh there.....Here I am rambling on like an idiot about Wales and you must have just thought I was crazy?! Och det hade han ju lite ratt i i alla fall ;-).

Trevlig helg alla!!